Hvarje tankeform är å ena sidan tanken såsom en i denna form såsom enhet gifven tanke och å den andra en i denna form gifven tanke fattad såsom ett helt af tankar, som äro likformiga med honom och med hvarandra, eller å ena sidan form för tanken såsom enhet i sitt slag och å andra sidan form för tanken såsom ett helt af sinsemellan och med honom likformiga tankar. De mot tankelagarne svarande former, som äro grundformer hos tanken såsom det sjelfverksamma tänkandets funktion, måste från dessa båda olika sidor fattas och framställas. Tankens i sin enhet fattade grundform är hans aktuela immanens eller immanenta aktualitet såsom funktion af och hos det sjelfverksamma tänkandet. Såsom aktuel är han på något sätt en enhet för sig, en tankeenhet, och såsom immanent i tänkandet är han genom sin förbindelse med tänkandet och dess öfriga tankar på något sätt ett helt af tankar. De tankeformer, som utgöra olika sidor af den i sin enhet fattade tankeformen, äro begreppet och begreppsbestämdheten, omdömet och slutledningen samt beviset och systemet. Form för tanken såsom ett visst slags enhet är begreppet derigenom, att det är den enkla eller absoluta logiska enheten för sig eller tankeenheten, det logiska subjektet såsom identiskt med sig sjelft och genom denna identitet utgörande ett logiskt helt för sig. Form för tanken såsom ett helt af likformiga tankar är begreppsbestämdheten derigenom, att i henne både det bestämmande och det bestämda äro begrepp och hon således är ett helt af begrepp. Form för tanken såsom ett visst slags enhet är omdömet såsom den tankeform, i hvilken en begreppsbestämning tänkes i omedelbart förhållande till ett enkelt logiskt helt eller subjekt. Till sitt slag är enheten i omdömet ett förhållande, och detta förhållande tänkes i omdömet genom sin omedelbarhet såsom ett enda. Form för tanken såsom ett helt af likformiga tankar är slutledningen såsom den tankeform, i och genom hvilken en begreppsbestämning tänkes i medelbart förhållande, ett genom en mellanliggande begreppsbestämning tänkt förhållande, till ett enkelt logiskt helt eller subjekt. Genom detta medelbara förhållande är slutledningen ett logiskt helt af omdömen eller af enkla förhållanden, af hvilka hvart och ett är en begreppsbestämnings förhållande till ett logiskt subjekt. Form för tanken såsom ett visst slags enhet är beviset såsom den tankeform, i hvilken en enda tanke tänkes såsom i ett visst afseende fullständigt bestämd inom sitt område och derigenom såsom nödvändig. Form för tanken såsom ett helt af likformiga tankar är systemet såsom den tankeform, i hvilken alla till ett tankeområde hörande tankar i alla väsentliga afseenden tänkas såsom fullständigt bestämda inom detta tankeområde och derigenom såsom utgörande ett nödvändigt helt af nödvändiga tankar. Systemet är sålunda ett inom ett visst tankeområde fullständigt helt af bevis. I sin högsta fullkomlighet är systemet den tankeform, i hvilken alla tankar i alla afseenden inom hela tankeområdet tänkas såsom fullt bestämda och derigenom såsom utgörande ett fullständigt helt i och af bela mångfalden af nödvändiga tankar. Att närmare bestämma de logiska grundformernas betydelse och angifva deras förhållande till hvarandra skall blifva uppgiften för den återstående delen af denna afhandling. Om andlig frihet. Af C. Y. Sahlin. Utan andlig frihet kan menniskan icke hafva andligt lif. Det innehåll, som gör hennes andliga lif till en särskild art af hennes i högre och mera egentlig mening menskliga lif eller af hennes personliga lif, kan icke komma till verklighet hos henne, om hon icke vunnit en viss mot denna art af lif svarande grad eller form af frihet. Den mot menniskans andliga lif svarande formen af frihet, hvilken är detta lifs nödvändiga förutsättning, kallas den andliga friheten. Behofvet af en mot lifvets art eller innehåll svarande grad eller form af frihet har det andliga lifvet hos menniskan. gemensamt med alla andra arter af lif, som hos henne kunna urskiljas. Så förutsätter det förnuftiga lifvet hos menniskan en annan grad eller form af frihet än det sinliga. Så finnes det äfven en skilnad mellan den form af frihet, som utgör förutsättningen för det menskliga lif, som får sin karakter af den juridiska rätten, och den, som förutsättes för menniskans sedliga eller etiska lif. Den sinliga viljans frihet är en annan form af frihet än den förnuftiga viljans, och den politiska friheten en annan än den etiska. Det menskligt personliga lifvets bundenhet vid någon form af frihet har sin grund i dess egenskap af viljelif. Menniskan kan icke hafva personligt lif eller vara aktuel person utan att vara till såsom vilja. Om hon icke höjt sig öfver blotta driftens och instinktens ståndpunkt, är hon endast till möjligheten, icke till verkligheten menniska i mera egentlig Sahlin: Om andlig frihet. 1 |