nent i diftong med lång 'a'-vokal) förstummades samt till följd däraf stor osäkerhet i dess skrifvande inträdde, och det måste förefalla ganska besynnerligt, att denna, som det tyckes, så själfklara synpunkt hittils nästan helt och hållet lemnats obeaktad. Såvidt vi veta, är Blass den förste, som uttryckligen framhållit, att en mycket ansenlig del af de så ofta citerade nominativerna på är af för ungt datum, för att hafva något annat än ett rent ortografiskt värde 1). Enligt nämde författare kan man sätta den tidpunkt, då ett allmänt vacklande börjar visa sig i afseende på iota adscr., så tidigt som till slutet af tredje och början af andra årh. f. Chr. 2). Som allmän regel kan man därför uppställa, att i stridiga fall, då man har att afgöra, huruvida en viss form bör hafva iota adscr. eller ej, af andra förkristliga århundradet tillhörande urkunder endast de med särskild sorgfällighet affattade (statshandlingar o. d.), dock med en viss försigtighet, få åberopas, af de från det första århundradet härstammande knappast ens sådana kunna begagnas och att de ännu yngre från kejsartiden äro absolut obrukbara som bevismaterial 3).

Lägga vi nu den härigenom vunna kritiska måttstocken på de af Ahrens a. st. s. 82 och G. Meyer Gr. § 323 citerade exemplen, så visar det sig, att endast en mindre del af desamma kan uthärda en sådan pröfning. Flertalet faller efter den angifna epoken (början af 2 årh.) och alla anträffas på privatmonument (vanl. grafinskrifter), där man ej har rätt att vänta sig någon högre grad af noggrannhet i ortografiskt hänseende. Från den senare romerska kejsartiden härröra sannolikt 'A9ŋvới C. I. G. 3714 (Apamea i

') Ueber die Aussprache des Griechischen, 2 Aufl. Berlin 1882, s. 39 not. 116.

2) A. st. s. 42. Man fnner sål. i 2 arh. t. ex. imper. ἔστωι, παραμεινά To (Wescher-Foucart Inscr. Delph. 29,10, 82,13 och 165,8) пageɣirwi (s. st. 111, 35) eller nom. ack. dual. (T=Qì) tới 9sc (C. I. A. II 606, 12, en1. Koehler från förra delen af 2 årh.), och å andra sidan t. ex. dat. q' ŵte, tổ dεo (Wescher-Foucart 435, 7) m. m. Då skriften i allmänhet, åtminstone i tider af så pass hög litterär odling som de här omtalade, brukar hålla sig ett godt stycke bakom det okonstlade talspråket, tyckes man med stor sannolikhet kunna förutsätta, att iota adscr. i de flesta delar af det grekiska språkområdet, förstummats redan före slutet af 3:dje seklet. Att det ännu ett århundrade bortåt finnes (etymologiskt) riktigt skrifvet i de attiska statsurkunderna (Koehler C. I. A. II s. 242), utgör naturligtvis ej något bevis häremot.

3) Blass a. st. s. 43.

Bithynien) och 'Aqtεμói C. I. G. 696 = C. I. A. III 2610 (Athen, en Milesisk kvinnas grafskrift). Troligen i början af densamma och i alla händelser ej långt förut falla: Agevoɩ (2 gånger), Þɛiói C. I. G. 5163 (Kyrene) 1), 'Axɛ[o]œói? C. I. G. 5171 (sammastädes) 2) och lovvo C. I. G. 2151 (Chalkis på Eub.) 3). Den Selinuntiska votivinskriften med nom.-formen 'Aqxeɛow synes vara från 1 årh. f. Chr. 4) och Divro (var. 1. -ov) C. I. G. 2310 (Delos) behöfver icke, så vidt vi kunna förstå, dateras högre upp än till medlet af 2 årh. f. Chr.; att sluta af bokstäfvernas allmänna karaktär torde den kanske böra sättas till omkring denna tid eller möjligen något senare 3). — Synnerligen olämpligt förefaller det oss

1) Flertalet af de Kyrenaiska inskrifterna tyckas tillhöra den romerska kejsartiden, jfr Franz' anm. till C. I. G. 5134. Ifrågavarande inskr. visar dessutom spår af en modernare skriftkarakter; utom det vanliga A förekommer en gång det med nedåtvänd vinkelhake i st. f. tvärstreck, har två gånger (i Aoopievs) formen af ett C, jämte den vanliga med parallela och den med divergerande horizontalstafvar och E är en gång (i nyssn. form) afrundadt.

2) Inskriften skall hafva detta mycket misstänkta utseende: Azɛo Niκοδδης. I n:0 5164 ändrar Franz i Add. Vol. III s. 1241a läsningen Μ[νασ]ών till Μενίπ]πωι.

3) Boeckh förlägger i sin komm. af historiska skäl denna grafinskrift till omkr. 1. efter triumvirn M. Antoniitid, ett omdöme, som han dock i Add. Vol. II s. 1018 a. modifierar. Att densamma måste vara tämligen ung, kan man sluta sig till redan af den å samma inskr. till ett annat namn fogade åldersuppgiften (tov x8). Jfr Franz Elementa Epigr. Gr. s. 340: 'Temporum inferiorum est etiam ætatem notare defuncti'. De attiska inskr., där den dödes ålder är angifven, tillhöra alla tiden e. Chr. enligt Kumanudis 'Atrians Επιγραφαί ̓Επιτύμβιοι s. 454 s. v. ἡλικίαν.

4) Jfr Ritschl Opp. I s. 781; öfriga ställen se hos Schneider De dial. Megarica (Giessen 1882) s. 11. Den ofvan följda dateringen härrör från Benndorf Metopen v. Selinunt s. 34, som därvid stöder sig på skriftens utseende, enligt A. Holm's referat i Bursian's Jahresber. I 1873 s. 54 (själfve hafva vi ej varit i tillfälle att få se nämda arbete). Härmed stämmer väl öfverens, att en af Ritschl a. st. s. 841 citerad (likaledes oss otillgänglig) publikation i Arch. Zeit. 1865 har A med brutet tvärstreck.

5) Utom de ofvan efter Meyer och Ahrens anförda exemplen från tiden efter iota adscripti bortfall kunna ytterligare nämnas: Piko Wescher-Foucart Inscr. Delph. 435, 2 (2 årh.; samma inskr. har dativerna tổ εổ г. 7 och Γρείπω Γ. 17 utan ), såvidt vi sett rätt, det enda fallet i denna inskrifts. samling, där dylika nominativer rätt ofta förekomma, Mvnoðón (så enligt Franz, inskriften har μvnovo, med rhomboidiska & och o) C. I. G. 5716 b (Catana på Sic.), Mv[qr]w? C. I. G. 5209 (Ptolemais, Augusti 1. Tiberii tid),

att med Bücheler och G. Meyer fästa något afseende vid en senromersk inskrift från Afrika C. I. L. VIII 9954 = Renier Inscr. Alg. 3755, som bjuder på det sällsamma namnet (Valeria) Sardoi. Vi kunna här lemna det helt och hållet därhän, huru formen rimligast bör förklaras 1); säkert är, att den är utan all betydelse för denna fråga 2).

Vi vända oss härifrån till de fall, som otvetydigt förskrifva sig från tiden före meranämda epok för 'iota mutum' (ávexpwvyTov). Såvidt oss är bekant, uppgå de som hittils kunnat upptäckas, till det obetydliga antalet af 8, hvilka därtill, då fyra däraf förekomma på samma inskrift, rätteligen ej kunna gälla såsom mer än 5 fall. De äro följande 3): i Inser. Gr. Antiquissimæ ed. Roehl n:is 415 (Melos) Agɣioi, 433 (Melos) Mɛvexq[-'x'-]avor och 508 (Acræ på Sic.) Zvqo och på tvänne vasinskrifter C. I. G. 7460 (jfr Kirchhoff Stud. z. Gesch. d. Gr. Alph. s. 111) Eavo och Ann. dell' Inst. 1864, Tav. d'agg. O. P. 4toi, Ahadoi, Fioi (2 gånger). Samtliga nu nämda inskrifter äro i förioniska alfabet (hvilka ej känna till tecknet w); det tyckes sålunda, att alla rimliga anspråk på en trovärdig auktoritet för ändelsen -w borde vara mer än tillfredsstälda. Likväl tro vi, att en fördomsfri eftertanke

-ωι

Hoo C. I. G. 6954, jfr præf. Vol. IV s. XX (likaledes från romerska kejsartiden). Värdelösa i grammatiskt hänseende äro naturligtvis också skrifningarne 'Epato, som Tszchirner och Benseler citera från Vol. Herc. I, XV, 15 (Philod. de mus.), och Eaveổɩ m. m. i vissa handskrifter (Lobeck Rh. s. 327).

1) Ett sätt vore att fatta den = Sardois, gr. Zapdos. Bortfall af slut-s är, såsom bekant, en mycket vanlig företeelse i vulgärlatinet. *Zapdoïs förholle sig till Σαρδῷος, såsom Λητωΐς: Λητῷος. Lokalt härledda personnamn, t. ex. 'Ατθίς, Τρῳάς, Ερετριεύς, Σαρδίων (af Σαρδώ?) etc., se hos Fick Personenn. s. 227.

2) Buecheler, Fleckeisen's Jahrb. 1872 s. 573: 'Imitatur ergo Africanus titulus nominis græci græcam scripturam, nam qua ratione toayudiav Latini antiquitus vocarint tragoidiam, eadem Afros etiamtum elocutos esse Sardoi aut vocalem quæ obmutuerit in Græcia, in Africa non desiisse sonare abhorret a probabilitate'. Således skulle här föreligga en ortografisk reminiscens. Att ens skrifningen (för att ej nämna uttalet) - någonsin skulle ha varit särdeles bruklig, synes oss dock högst osannolikt, då i det nu till buds stående materialet exemplen härpå äro så tunnsådda, under det att nominativerna utan låta räkna sig i hundratal.

3) Den hos Meyer efter Ahrens Phil. Bd. 36, 1877 s. 20 citerade kypriska formen 'te. o. (Hall IV, 13) är enligt Deecke, Bezzenberger's Beitr. VI s. 78, att omskrifva, icke såsom Ahrens ville med so, utan med ɛ, hvarföre densamma här bör utelemnas,

äfven här skall finna ett och annat att utmönstra. Först och främst vasinskrifterna. Det ligger i sakens natur, att sådana långt mindre än det vanliga slagets inskrifter kunna göra anspråk på absolut tillförlitlighet i språkljudens återgifvande. Vill man få en föreställning, om huru vågadt det kan vara att i tvistiga detaljfrågor af denna art taga deras vittnesbörd för godt, behöfver man blott genomläsa den lilla samling af misskrifningar från mera oskyldiga lapsus till de mest extravaganta (ofta säkerligen afsiktliga) förvridningar som efter Franz meddelas i Præf. C. I. G. Vol. IV s. XVI. En viss misstrogenhet är alltså här på sin plats. Hvad nu först formen Eavo beträffar, som skulle vara att läsa såsom Eav, så förekommer densamma på en inskrift, som lider af flera uppenbara korrupteler) och dessutom, väl att märka, erbjuder tvänne regelrätta nominativformer på -ó, näml. Fio, skrifvet Eto, och Awoo (4000)2). Vi kunna ej inse annat än, att man under sådana förhållanden nödvändigt måste betrakta det slutande såsom tillkommet genom misskrifning3), ifall nämligen Zavoi är afsedt att vara nom. s. af w-stammen Eavo, en förutsättning, som ju har all sannolikhet för sig, men som vi lämpligen kunna lemna därhän. Svårare är det att komma till ett bestämdt resultat med afseende på den andra (korinthiska) vasinskriftens former, särskilt dá man, såsom är fallet med oss, saknar all fackkunskap på detta speciella område. Såvidt emellertid en oinvigd kan döma, har man äfven här af sin förutfattade mening om w-stammarnes älsta böjning låtit förleda sig till ett filologiskt missgrepp. Inskriften i fråga befinner sig på en vasmálning af ålderdomlig karaktär, föreställande en 'noócos', tio gråterskor veklagande vid en krigares lit de parade, och har i sin helhet följande lydelse: Fiot, φυλατο-α, Καλαθοι, Γιοι, κλε-, διοι. Man far kanske ej fasta sig vid den egendomligheten, att ej den döde själf, men väl en del af bifigurerna skulle vara försedda med namn, ej häller där

1) Ζμος, Ζμιζ, Μελπα, Ποδις, i C. I. Gia. st. emenderade till Σίμος, Σίνις, Miktas, Ilodis, samt dessutom Elo för Fio, se I. de Witte Cabinet Durand s. 49 n:o 145 och Keil Anal. Epigr. s. 172, hvilken senare föreslår att läsa Καλ(λ)ιθόη i st. f. Ξανθοι.

2) Anmärkningsvärdt är för öfrigt, att den mycket likartade (äfvenledes chalkidiska) vasinskriften C. I. G. 7459 (jfr Kirchhoff a. st.) innehåller ej mindre än 4 nominativer på - (resp. -o), nämligen Mugó, fió, Khvtó (jfr qλvíó, C. I. G. 7381 Kirchhoff a. st. 110) och avð ó.

3) Att det ej kan bero på s. k. 'etymologisk ortografi', är tydligt på grund

af inskriftens ålder.

vid, att två af dessa skulle bära namnet Fit1), men däremot måste det betonas, att inskriftens allmänna utseende är sådant, att man svårligen med den ringaste säkerhet kan utdraga några språkvetenskapliga resultat därur. Dessutom kan erinras, att en annan förklaring är försökt, hvilken visserligen också står på tämligen svaga fötter, men dock kan vara väl värd att tagas med i räkningen. Enligt Conze och E. Tudeer De dial. græc. dig. s. 33 skulle nämligen de nyss anförda orden kunna förmodas vara ett slags interjektioner, klagorop af de sörjande kvinnorna 2). Af de från Inscr. Ant. hämtade bevisen torde åtminstone ett, Zeqo (n:o 508) böra underkännas. Ifall man kan lita på den af Röhl meddelade teckningen, så tyckes det, att sluta af stenens oregelbundna konturer och skrifttecknens oproportionerliga storlek i förhållande till inskriftsytan, åtminstone vara en möjlighet, att vi här hafva att göra med ett fragment af en inskrift, som ursprungligen kan hafva innehållit flera ord än detta enda. Kanske har meningen fordrat en casus obliquus Σκοτ, Συκῷ 3) eller Σύκῳ, såsom Franz C. I. G. 5435 omskrifver. Och äfven om inskriften skulle vara fullständigt bevarad, så följer ingalunda däraf, att den nödvändigt skall vara ett 'epitaphium mulieris' (Röhl) och ifrågavarande form nominativus. - De meliska inskrifternas Aggio (n:o 415) och Mεvεxxατo (n:o 433) äro i vår tanke de enda verkligt beaktansvärda stöd, som hittils kunnat anföras för antagandet af en nom.-ändelse -w. Det skulle visserligen kunna anmärkas, att den senare inskriften, såsom väl ovedersägligen behäftad med en felskrifning (eller felläsning?) och därtill, efter hvad det synes, ännu ej undersökt af en fackman, i och för sig själf ej kan hafva så mycket att betyda ), men däremot

1) Sådana fall förekomma; jfr t. ex. C. I. G. 7559 b (Jahn, Beschreibung etc. s. 17 n:o 64) Káhiлños två gånger.

2) Conze Ann. 1864 s. 188: 'Di queste stesse iscrizioni non posso trovare alcun significato; solamente dal ripetuto Fio Fior facilmente si suppone una espressione di lamento delle donne'. En ganska intressant iakttagelse af Tudeer är, att liksom man här träffar 'dio' tillsammans med 'Fioi, på ett par andra vasbilder formen 'Fiov', hvilken han delvis i öfverensstämmelse med Franz till C. I. G. 7374 (där fiov tre gånger) fattar såsom interj., åtföljes af 'dov; se

a. st. ss. 33, 35.

3) Lok eller dat. t. ex. af Zuzovv, hvilket tyckes vara Benseler's' åsigt, Wbch d. gr. Eigenn. under detta sistnämda ord.

*) Rangabé Ant. Hell. 2227 läser: Mɛvengar(ε)id(a) No..., hvilken transskription naturligtvis på intet sätt kan uthärda jämförelsen med Röhl's lika enkla som skarpsinniga förslag: Μενεκρατώι Δείνου 1. Δεινο-.