gens juridiska konstruktion. Detta är emellertid en punkt, som vi, oaktadt de skäl, hvilka Förf. (s. 208) anför för denna sin åsigt, anse åtminstone erfordra ytterligare utredning.

En annan punkt, i hvilken det åtminstone synes kunna ifrågasättas huruvida Förf:s åsigt är riktig, är den, der han behandlar panträtt i icke traderad fast egendom. Han anmärker härvid (s. 209), att den åsigten är utbredd, att ända in i det 17 århundradet. den svenska rätten icke känt någon pantsättning af fast egendom utan öfverlåtande af besittning på panttagaren, men förklarar denna åsigt vara oriktig. Hvad nu bland de af Förf. anförda ställen först angår Wisby Stadslag, så torde det visserligen icke kunna förnekas, att den der omtalade pantsättningen to kistenpande är en hypotekarisk pantsättning. Och i sjelfva verket förefaller det väl naturligt nog, att denna art af panträtt, som onekligen tillhör ett senare stadium af rättsutveckling, kan ha fått insteg i en stadsrätt, hvilken föröfrigt notoriskt rönt så mycken inverkan från främmande håll och, såsom Förf. sjelf anmärker, säkerligen upptagit denna art af panträtt från Tyskland. Men då Förf. derefter säger, att denna hypotekariska panträtt äfven, om också såsom något extraordinärt, förekommer i fastlandets (lands)rätt, så synes detta påstående behöfva styrkas med fullkomligt säkra bevis. De ställen, hvilka Förf. anför såsom stöd för sitt påstående nämligen Östgötal. Es.B. 16. 2, Södermannal. JB. 9, samt en urkund från Östergötland af år 1287 - synas emellertid oss kunna tolkas på an

nat sätt.

Vidare synes oss en anmärkning kunna göras mot det sätt, på hvilket Förf., med afseende på hvad det är, som gifver aftalen deras förbindande kraft, uppställer de olika slagen af aftal. Såsom vi förut hafva anfört indelar han nämligen, sedan han (s. 312) först anmärkt, att när rätten, för att ett aftal skall hafva verkan, fordrar, utom kontrahenternas viljoakt, att något annat försiggår, som i och för sig icke kan hafva någon sjelfständig privaträttslig betydelse, så kallar man det, som sålunda försiggår, aftalets form», med afseende härå, aftalen i formfordrande och formlösa. De förra åter kunna vara antingen formal-aftal, då formen ensam är tillräcklig att gifva aftalet förbindande kraft, eller kausal-aftal, då, utom formen, derför erfordras någonting annat, som hör till innehållet, nämligen grunden eller snarare den del af grunden,

som af rätten är upptagen såsom karakter i rättshandlingens begrepp. Då det emellertid för kausal-aftalen karakteristiska blott. är det, att grunden är bestämmande för aftalets förbindande kraft, så kunna kausal-aftalen äfven vara formlösa; och alla formlösa aftal äro kausal-aftal. Den causa, som den fornsvenska rätten känner, kan vara antingen en real-prestation eller ställande af kaution. Det finnes derför, enligt Förf., formfordrande realaftal och form fordrande kautions-aftal. Det finnes vidare. formlösa real-aftal och formlösa kautions-aftal.

Oss synes emellertid den enklaste och med sakens natur mest öfverensstämmande indelningen af aftal från synpunkten af hvad det är, som ger aftalet dess förbindande kraft, vara i, å ena sidan, sådana, som erhålla sin bindande kraft genom blott samtycket, såsom sådant-rena konsensual-aftal, och, å andra sidan, sådana för hvilkas giltighet fordras, utom samtycket, att något annat försiggår, då det, som sålunda tillkommer, är att betrakta såsom form. Dessa senare kunna då kallas form fordrande, ehuru i en annan betydelse, än den, hvilken Förf. ger åt detta ord. De af honom såsom de enda formerna angifna (offentlighet, fastar, sollennitetsvittnen, hand och mun, staf samt urkund) äro då nämligen icke de enda. Sålunda måste den kaution, som vid vissa aftal fordras då denna, såsom Förf. (s. 344) framhåller, icke har till sin grund, att aftalet skall blifva antagligt för den ene eller andre kontrahenten, utan fordras af lagen ha karakteren af en form. Vidare måste äfven en realprestation å ena sidan vid aftals afslutande ha betydelsen af en form. Detta synes oss tydligt framträda i de fall, då denna realprestation nedsjunkit till ett sådant minimum af värde, att den icke egentligen kan tagasi betraktande såsom realprestation (t. ex. den gamla brudköpssumman, som slutligen nedsjönk till solidus et denarius). Vi kunna derför ej finna annat än att fæstipæninger, gudspæninger, gipt, m. fl. äro att betrakta såsom former vid vissa aftals afslutande.

ras

En annan punkt, i hvilken invändningar synes oss kunna gömot Förf:s uppfattning, är den, då han på följande sätt (s. 516. Jfr ss. 506-509) karakteriserar gåfva i allmänhet: »Die Gabe ist ein obligatorisches Geschäft in dem Sinn, als sie den Empfänger zur Erwiderung verbindet und für Rückgabe des Ge

schenks haftbar macht, wenn er es unverdankt lässt». De af Förf. anförda ställena dels ur lagarne, dels ur urkunder, synas oss icke innebära tillräckligt stöd för en sådan uppfattning. De ur Westgöta och Östgöta-lagarna anförda ställena förklaras af SCHLYTER på annat sätt. De ur Uplands- och Helsinge-lagarna anförda angå endast morgongåfva; och att ur stadgandena om denna draga några bestämda slutsatser i fråga om gåfva i allmänhet, torde ej vara berättigadt. Och hvad slutligen angår det (s. 507) anförda gåfvobrefvet af år 1306, i hvilket gifvaren afsäger sig sjelf all rätt att återkalla gåfvan och förbjuder sina arfvingar att göra det, så torde man väl, med kännedom om den öfverflödiga omständlighet, som i dylika handlingar ofta röjer sig, icke hafva tillräckligt skäl, att på de i denna handling använda uttrycken grunda det antagandet, att gifvaren eller hans arfvingar utan denna klausul skulle haft rätt att återkalla gåfvan.

Ytterligare anmärka vi, hvad beträffar den skarpa skilnad, som Förf. (s. 530) gör mellan urgæf (enligt Östgötalagen) och hemgæf (enligt Westgötalagen), att det väl synes kunna ifrågasättas huruvida denna är befogad. Oss vill det synas som om det vore antagligast att, enligt Götalands lagar i allmänhet, son redan under fadrens lifstid ansågs hafva rätt till en qvotdel i boet, hvilken qvotdel i vissa fall, af hvilka sonens inträdande i äktenskap var ett, kunde utskiftas. Härvid synas oss böra jämföras de ställen, hvilka Förf. s. 599 not. 4 anför, och dessutom Gotlandslagen I. 28. 8. Det är visserligen sant, att Westgötalagen icke uttryckligen omtalar någon rätt för son att få hemgæf. Men denna lags uttryck gipter af garpi m. fl. dylika synas oss dock antyda att äfven i Westergötland väsentligen samma åskådning var rådande, som den, hvilken i Östgötalagen fått sitt uttryck i ett bestämdt stadgande.

Ännu återstå många frågor, hvilka förtjenade att tagasi betraktande. Men denna uppsats har redan betydligt öfverskridit de gränser, hvilka ursprungligen derför voro satta. Vi måste sluta.

Vi hoppas hafva visat, att det är rika bidrag, som Förf. här lemnat till belysning af en vigtig del af vår äldre rätt; och vi äro förvissade derom, att, äfven der de åsigter han framstält kunna

vara föremål för olika meningar, han gifvit vigtiga uppslag och väckelser till en allt grundligare forskning, som skall lända till en allt klarare och fullständigare uppfattning af ämnet.

Det är med största intresse vi motse fullbordandet af det stora verk, hvars första afdelning vi nu behandlat. Men vi kunna från vår ståndpunkt icke annat än till slut uttala den önskan, att Förf., när detta verk blifvit bragt till slut, ville åter vända sig till bearbetningen särskildt af Svensk rättshistoria. Detta fält, om hvilket Förf. genom nu förevarande arbete visat sig ega så grundlig kännedom, är stort; och de krafter inom vårt land, som äro satta till detsammas bearbetande, äro åtminstone tillsvidare få och splittrade i sin verksamhet.