upptogo landslagarne, dock i så till vida modifierad form, att fader och moder ej vidare behöfde aflägga räkenskap för sin förmyndareförvaltning. I K. Kristoffers landslag 20 fl. G. B., som i det allra närmaste öfverensstämmer med motsvarande föreskrift i Magnus Erikssons landslag 21 fl. G. B., stadgas: »Nu æra fader oc modher död, hwar tha scal barna malsman wara; raade then skyldaster ær, som för ær sagt om gifta maal, fore barnom oc thera godz; och tho a hwar barnagotz hauir handa mellen, wtan fadher eller modher, han ægher hwarth aar rekinscap göra fore nestom frændomen widher hans III mark». Enligt landslagarne skulle sålunda, om föräldrarne voro döda, förmyndaren årligen aflägga räkenskap för sin förvaltning, och skulle detta ske inför den omyndiges närmaste fränder; men för den händelse ej andra fränder funnos än för. myndaren, som själf skulle vara den närmaste fränden, var ej bestämdt, för hvem räkenskapen skulle afläggas, lika litet som det var stadgadt, hvem som skulle vara förmyndare i de fall, då den omyndige ej alls hade någon frände. Men ej alla förmyndare voro skyldiga att sålunda göra räkenskap: fader och moder voro, såsom ofvan nämdes, därifrån befriade.

För städerna gälde följande bestämmelse i Magnus Erikssons stadslag 15 f. G. B.: »Nu ær fadher ok modher döödh, radhe tha then som skyldaster ær, som för ær saght, vm gifftomaal fore barnom ok barna godze; ok æ hwar barna godz haffuer handa mellan, (wtan) fadher ella modher, han skal thet wissa medh fullo widhergielde ok borghan fore sætia, at thet godz skal swa got ok swa mykit ater antwardas barnomen ella barnsins arffwm, som thet war tha han thet til sik tok. Ok thet godz barnanna i therra fornempda walde ok gömo, som swa taket wardher, thet ma eig sionka ella brinna fore barnomen, vtan alt fult ather antwardas. Hwilken som barna godz eig wil swa til sik taka, tha göri næstom frændom hwart aar rækenskap aff hwat barnsins godz skyldar, ella hwat ther wt aff giffs. § 1. Eru eig frænder til, tha skulu borgamestara ok radhmen til skipa twa godha men aff stadhenom, ella swa manga widherthorff, som barnomen ok barna godze skulu fore see, ok göra borghamestarom ok radhmannom rækenskap hwart aar hwat the aff barna godze vpbæra ella wtgiffwa. J hwilkom stadh thetta nokrom budhet wardher aff radhmanna waghna, barnomen ok barna godze fore sea som nw saght ær, ok gör thet eig, böte III marker til twæskiptis, swa opta han thet gör, konungenom

ok stadhenom»1). Af flera skäl 2) äro vi af den meningen, att det endast i ett färre antal handskrifter förekommande, emellan »handa mel

1) Jmfr stadgandet i Visby stadslag IV. 1. 23. 2 och 3 §§: »Och vilja då förmyndarne bruka godset, så göre de det arfvingarne säkert inför vårt råd med vissa borgensmän eller med fast egendom och gifve barnen deras nödtorft och hvad de behöfva af kost och af kläder. Men vilja de ej bruka godset, så behöfva de ej ställa säkerhet derför, utan låta det gå på barnens äfventyr, och förse dem med deras nödtorft af det samma godset».

2) Dessa skäl äro följande: 1) Att något eller några ord måste tilläggas till orden >fadher ella modher», för att gifva rimlig mening, är uppenbart (Af Schlyters edition af stadslagen s. 70 noterna 33-35 finner man, hvilka tillägg förekommit i källskrifterna). Ty man kan ej gärna antaga, att stadgandet gälde endast föräldrar, men ej fränder i allmänhet. Se Anteckningar efter Prof. E. V. Nordlings föreläsningar öfver Ärfdabalken, 2 uppl. Upsala 1878, s. 333. Är sålunda ett tillägg nödvändigt, ligger mycket nära till hands att framför »fadher ella modher» skjuta in ordet »wtan», som, enligt hvad Schlyter upplyser i nämda noten 33, förekommer i några handskrifter och obestridligen gifver god mening. 2) Ifrågavarande flock af stadslagen är ord för ord en afskrift af den äldre landslagens 21 fl. G. B. intill det ställe, där »wtan» skulle skjutas in, och landslagen har därpå »vtan faper ællæ moper». Det är ju då ganska antagligt, att stadslagen ursprungligen haft ett >wtan» framför »fadher ella modher». 3) Af stadslagens 12-14 fl. G. B. framgår, liksom af motsvarande lagbud i landslagarne (16-18 fl. G. B), att, om ena maken dog, den efterlefvande maken och arfvingarne ägde lefva i bo oskifto samman, tills den efterlefvande maken gifte om sig, då skifte måste ske. Detta är nu visserligen ingenting annat än hvad som ännu gäller enligt 11 kap. Ä. B.; men den vigtiga skilnad förefinnes, att på de gamla lngarnes tid någon bouppteckning ej behöfde vid ena makens död upprättas, hvilket däremot nu mera är fallet. Mellan fadren eller modren å ena sidan samt den omyndige å den andra rådde sålunda egendomsgemensamhet, tills skifte skedde, och det kunde ej bestämmas, huru stor myndlingens egendom var. Det vore då egendomligt, om lagen skulle ålagt fadren eller modren såsom förmyndare att antingen ställa säkerhet för att barnagodset skulle åter antvardas myndlingen så godt och så mycket, som det var vid tillträdet af förmynderskapet, eller ock aflägga räkenskap. Hvarken det ena eller andra alternativet synes fullt lämpadt efter omständigheterna; och landslagarne veta hvarken af det ena eller andra. Emellertid måste såsom motvigt mot detta skäl anföras, att Uplandslagen, som i 7 fl. Ä. B. har samma förutsättning, sammanlefnad i bo oskifto utan bouppteckning, som stadslagen, dock ålägger äfven fader och moder att aflägga räkenskap för fränderna. 4) Till sist må anföras, att uttrycken »til sik tok» och »til sik taka», som förekomma längre ned i flocken, ej rätt väl passa om fader och moder, då dessa ju redan på förhand hade barnagodset i sin besittning. Af de nu anförda skälen äro vi mest böjda att antaga ifrågavarande ord »wtan» för äkta, oaktadt de flesta och bästa handskrifterna och i enlighet med dem Schlyter utelemna detsamma,

lan och fadher ella modher» här ofvan befintliga ordet »wtan» är äkta, och antaga sålunda, att föräldrar voro befriade från skyldighet att aflägga räkenskap för sin förvaltning af sina omyndiga barns egendom, samt att hvad i öfrigt i åberopade flocken stadgas om ställande af säkerhet m. m. icke ägde sin tillämpning på föräldrar. Men voro föräldrarne döda, skulle den mest närskylde öfvertaga förmynderskapet och hade han rätt att njuta afkastningen af barnagodset med afdrag af hvad som kunde åtgå till den omyndiges underhåll och uppfostran, men honom ålåge då att ställa säkerhet och borgen därför, att vid förmynderskapets slut hela kapitalet skulle utgifvas till den myndig vordne, och detta äfven om godset skulle vara förkommet genom olyckshändelse, ty godset finge ej sjunka eller brinna för barnen, utan alt skulle fullt åter antvardas. Bestämde sig förmyndaren för att emottaga egendomen på dessa vilkor, låg det i sakens natur, att han var fri från skyldighet att aflägga räkenskap. Ville eller kunde han däremot ej bestämma sig för detta sätt, var han förpligtad att årligen aflägga räkenskap för nästa fränder. Funnos inga fränder att redovisa för, eller voro de, som funnos, t. ex. af minderårighet inhabile, och kunde sålunda ifrågavarande föreskrift om räkenskap inför nästa fränder ej tillämpas, torde man få antaga, att räkenskapen skulle granskas af borgmästare och råd, i analogi med hvad som gälde, om ej alls några fränder funnos, i hvilket fall de förmyndare eller gode män, som i sådan händelse skulle förordnats af stadens borgmästare och rådmän, årligen hade att hos nämda myndighet aflägga räkenskap för sin förvaltning af den omyndiges egendom. Denna sistnämda klass af förmyndare hade ej det val, som fränderna, utan måste göra räkenskap.

Dessa voro de grundsatser, som utbildat sig till den tid, då enheten i rikets lagstiftning kommit därhän, att landsbygden fått en gemensam rätt och städerna en. Omsorgen om de omyndige var helt och hållet en slägtens sak, och den tillsyn å förvaltningen, som var stadgad, utöfvades i slägtens intresse och af slägtens medlemmar. Endast i städerna hade offentlig myndighet att utöfva någon tillsyn å förvaltningen, men denna det allmännas befogenhet gjorde ej något intrång i slägtens makt och rättigheter, ty den offentliga myndigheten trädde enligt stadslagen med sin kontrollerande verksamhet i slägtens ställe endast då slägtingar ej funnos, som kunde utöfva kontrollen.

Uppenbart voro de gamla lagarnes stadganden i detta ämne altför otillräckliga och bristfälliga. Länge dröjde det emellertid, innan bristerna blefvo afhjälpta; men då under Karl IX:s tid de sträfvanden efter lagreformer begynte framträda, som vunno sitt mål genom utfärdandet af 1734 års allmänna lag, var förmynderskapsrättens ombildning ett af de ämnen, hvilka stäldes främst på dagordningen, och efter det växlande planer och förslag varit å bane, bragtes denna fråga, som omsider blef behandlad särskildt för sig och afskildes från de öfriga lagförslagen, till ett slut af Karl XI:s förmyndare, som år 1669 utfärdade en ny förmyndareordning.

Tanken att omarbeta de föråldrade stadgandena om förmynderskap fick sitt första uttryck i Stadgan om Rättegångar den 25 Februari 1598, som bland annat afsåg att förbättra tillsynen å förmyndarnes förvaltning och i detta afscende förordnade följande: »Så skole och inge Barnemåhlsmän wara, utan de som Lag förmähler, hwilke skole wara förplichtade så stå Barnegodzet före, at thet tillwäxer och icke förminskas, såsom och giöra här i Upsala åhrligen om Distingen näste Fränder räkenskap före thet the hafwa hafft händer emellan, men är thet så, att näste fränder icke till then ålder äro komne, eller och elliest utan Landz stadde, då skole fyra beskedelige Män uti lagsagu, ther Öfwermage boor, tillsättias och förordnas, som samma räkenskap öfwersee och barnsens bästa weta och befordra1). Denna stadga kom ej till verkställighet2); och i de tvänne stora lagförslag, som under Karl IX:s regering sedermera utarbetades, talades ej vidare om det stora årliga mötet i Upsala eller några inom lagsagan förordnade granskningsmän. Det Rosengrenska lagförslaget är med afseende på vårt ämne af mindre betydelse. Mera genomgripande var däremot Karl IX:s eget lagförslag3). Här föreslogs, så vidt vi veta för första gången, att bouppteckning vid dödsfall skulle förrättas, dock endast för det fall, att den döde efterlemnade omyndiga barn, och skulle boupp

1) Joh. Schmedeman, Kongl. Stadgar, Förordningar, Bref och Resolutioifrån åhr 1528 in til 1701 angående Justitiæ och Executions-ährender. Stockholm 1706, s. 116.

ner

2) Johan August Posse, Bidrag till svenska lagstiftningens historia. Stockholm 1850, s. 10.

3) Båda lagförslagen finnas i Handlingar rörande Sveriges historia, utgifna af Kongl. Riksarchivet. Andra Serien. Stockholm 1864.

teckningen förrättas af offentlig myndighet. I 8 kap. Ä. B. stadgas härom: »Nu dör man och hafuer omyndighe barn efter sigh, tå ägher Laghman, eller Häredzhöfdinge, om Laghman eij så när stadder är, medh sampt Konungens Fougte, näste Fränder och Nämden, barnagodz upskrijfue lathe». Sedan barnagodset därefter lemnats till förmyndaren, skulle det åligga denne att förbättra och icke förminska detsamma (5 kap. Ä. B.), och godset finge ej sjunka eller brinna för barnen, så vida ej förmyndaren kunde bevisa, att han mist lika mycket som barnen (8 kap. Ä. B.). I allmänhet gäller om detta förslag, att staten genom sina organ enligt detsamma tillades stort inflytande å förmynderskapsväsendet i det hela. Detta visar sig icke blott i de föreslagna stadgandena om förordnande af förmyndare, utan äfven i hvad som föreslogs rörande kontrollen å förmyndarnes förvaltning. I förra afseendet märkes, att förmyndarne alltid skulle vara fyra, i regeln två fäderneoch två mödernefränder: förmynderskapet skulle sålunda utöfvas* af ett slags familjeråd. Förslaget känner icke blott ofvannämda 1) fyra klasser förmyndare, utan äfven en femte. I 9 kap. Å. B. heter det nämligen: »Nu kan ingen wilie widh målzmansdömet taghe, anten för rädhugha, hoot eller afund skuld: tå böthe the dubbelt, när the af Konunge ther till skickadhe äre och eij wele wedhertaghe, och tå ägher Konunger sielfuer målzman ware och skicka befalningzman sin, som barnsens bäste wetta bör. Tagher barn skadha, tå ägher Konunger then åthergelda: är Konungens Embetesman försumeligh, tå ägher Konunger honom i straff tagha, huar han barnsens gagn försumet hafuer, och åthergelde han Konungen sin skadha, än han förmår» 2). Hvad vidare beträffar kontrollen å förvaltningen, så skulle enligt samma balks 5 kap. tutor legitimus hvart år göra redo och räkenskap för nästa fränder i Konungens ämbetsmans, häradshöfdingens och nämdens närvaro. Och i 7 kap. talas om skyldighet att aflägga årlig räkenskap för 1) S. 1.

2) Konungen ägde enligt detta förslag äfven i andra fall ingripa. Så skulle Konungen stadfästa tutor testamentarius och, ifall testator (som här endast kunde vara fadren, ej modren) ej nämt fyra förmyndare, fylla antalet, ty förmyndarne skulle, såsom sagdt är, alltid vara fyra. Likaledes var det Konungen, och ej Rätten, som förordnade tutor dativus. Tutor legitimus ägde däremot lagmannen eller häradshöfdingen tillsätta (»målzmän sättie») med Konungens ämbetsman (fogden), nästa fränder och häradsnämd. Kapp. 5-8 A. B.